Bästa rock´n roll artisterna (sida 2 av 3) | Föregående sida | Nästa sida

Johan Kronquist: 2009-01-23 21:17		»Rock'n'roll: The most brutal, ugly, desperate, vicious form of expression it has been my misfortune to hear.« - Frank Sinatra
Magnus Eriksson: 2009-01-23 22:07		Ingen av oss som då och då slänger in en lista i forumet tror att vi skriver för evigheten eller slår fast några tidlösa sanningar. Det handlar om personliga positionsangivelser. Det är också därför jag tycker att listorna är kul, för att se hur andra musikälskare som jag har mer eller mindre gemensamt med kan tänkas tänka på områden som inte alltid är de mest givna. Därför tycker jag också att det blir lite trist när absolutisterna slår fast sina eviga sanningar, som att den ene eller andre måste finnas med på en viss lista för att denna skall betraktas som seriös. Därför noterar jag också med nyfikenhet att varken Peter eller Bengt har med Jerry Lee Lewis på sina listor. Och nyfikenheten består. Varför? Den frågan tycker jag det vore mer värdefullt att få några synpunkter utifrån än att brännmärka dem för att de inte har med J.L.L. på listorna. Så pågar, varför platsar inte Jerry Lee Lewis på era listor?
Rune Häger: 2009-01-23 22:23		Som utpekad absolutist är jag naturligtvis lika intresserad av svaret på Magnus fråga som han själv.
peter nordgren: 2009-01-24 01:19		Vi har haft listor på rootsy angående bästa countrysångare, bästa soul sångare, bästa blues artist, bästa fusion gitarrist + ett antal till så jag tyckte att det var dags för en rock´nroll top 10 och då börjar folk ha synpunt på vad som är rock´n roll så jag kanske skulle ha kallat den bästa 50 tals rockarana istället.....Nåv&au ml;l dessa listor för mig är en kul stunds underhållning och det är kul att se vad olika folk tycker och man behöver inte ta dom på så mycke allvar heller. Att jag nu tycker att Eddie Cochran för min del platsar på en sån här lista behöver inte innebära att jag tycker att han är självklar för andra på en lista och jag tycker absolut inte att Jerry Lee är dålig men just i dag så platsar han inte på min top 10.
Magnus Eriksson: 2009-01-24 01:33		Att kalla det 50-talsrock är nog bättre än att tala om rock'n'roll. Trots allt hette en bra bootleg med Stones från en tysk konsert 1973 Rock und Roll mit dem Rolling Stones. För egen del tycker jag ju att femtiotalsrocken är fruktansvärt överskattad. Bra i sin tid och betydelsefull för vad som skulle komma, men det innebär ju inte att den behöver hållas i helgd som musik (eller något liknande) för tid och evighet. På min eventuella lista intar Elvis, Chuck Berry, Little Richard, Fats Domino och Eddie Cochran självklara tätplatser. Johnny Burnette kanske, men räcker tolvtummaren? Gene Vincent? I sin tid, men femtio år senare? Fan tro't! Jerry Lee Lewis? Jag väntar ännu på ett argument för hans storhet som inte är en projektion av egna önskedrömmar. I väntan på ett sådant framhärdar jag i ståndpunkten att han var och är ett skämt. Och när jag för ett år sedan äntligen äntligen skaffade en ordentlig samling med Johnny and the Hurricanes insåg jag att gruppen utöver den handfull låtar jag älskat sedan tonåren bara var ännu ett skämt. Det är inte för alla givet att 60- eller 70-talsrocken måste hållas i helgd. Varför har då 50-talsrocken blivit sakrosankt?
Rune Häger: 2009-01-24 09:04		50-talsrock är nog det bästa uttrycket för den musik som vi snackar om här och nu. Och när det gäller Jerry Lee Lewis´ storhet, så tycker jag att han i jämförelse med många av de andra namnen har satt mycket djupare spår i musikhistorien. Han är ju onekligen en stilbildare inom 50-talsrocken i och med sitt sätt att spela piano. Än idag finns det artister som härmar hans sätt att attackera tangenterna. Och alla som är det minsta intresserade av 50-talsrock kan direkt identifiera Jerry Lees pianospel. Andra rockpianister som Fats Domino och Little Richard har inte en lika tydlig och egensinnig stil. Också Jerry Lees sätt att sjunga ger honom en särprägel. Flera av de anda namnen på de listor som har visats här har långtifrån en lika personlig röst. Dessutom var han redan i starten av sin karriär, precis som Elvis, intresserad av att visa upp andra sidor av sig själv än de som kom fram i rockmusiken. Han gjorde utmärkta countryballader redan som ung. Att kalla honom ett skämt utan att fylla påståendet med någon förklaring, det tycker jag är svagt och ett exempel på okunnighet.
Bengt Eriksson: 2009-01-24 09:37		Det är personligt bara - jag har aldrig fastnat för Jerry Lee som Hägern. När jag listar rock´n´roll-artister eller 50-talsrockare så hittar jag många som jag gillar mer än Jerry Lee. Inte mer än så. Och Peter, det var inte något illsint med min fråga om vad rock´n´roll är. Ville bara veta var man skulle dra gränsen mot t ex blues / R&B. 50-talsrock är nog en bättre benämning (och vitare för den delen). Och Magnus, jo Gene Vincent håller lika starkt idag som när jag hörde honom första gången. Hans tidiga inspelningar hör till de rockinspelningar jag fortfarande tar fram och lyssnar på. Oftare än de flesta på mina listor. Och: fortfarande högst personligt.
Magnus Eriksson: 2009-01-24 10:11		Med mig och Jerry Lee Lewis är det helt enkelt så att jag inte gillat honom sedan tonåren, då jag lyssnade en hel del på femtiotalsrock, främst Chuck Berry men även Cochran, Jerry Lee, Larry Williams och en del annat. Då var Elvis min hang-up, vilket på sikt var bra. Det har gjort det lättare att se kvaliteten i det mesta av det han gjorde även efter lumpen; som sångare var han till exempel som allra bäst på 70-talet. För mig är Jerry Lee Lewis en del boogietricks på pianot, maniererad sång, låtar som i längden framstår som alltför embryonala för att jag skall orka med dem en bit upp i livet och en massa hormonstinna attityder. Jag är dock ärligt intresserad av att höra dem som uppskattar Jerry Lee Lewis tala om varför de uppskattar honom, liksom varför andra skeptiker framhärdar i sin skepsis. Två argument för Jerry Lee återkommer. Det ena handlar om det hormonstinna utspelet, det andra (som Hägers ovan) om hans betydelse för andra artister. Det ena gör Jerry Lee Lewis till ett identifikationsobjekt för runkande gossar, det andra till en statistisk storhet. För egen del har jag svårt att se att något av dessa argument är särskilt intressanta för en äldre musikälskare med bortåt fyrtiofem års rocklyssnande (jag vet, jag hör till ungdomarna på Rootsy) bakom mig. Inget av dem förklarar njutningen, nöjet eller något annan reaktion av musikalisk och mänskligt erfarenhetsmässig karaktär. Jag behöver väl inte tillägga att de två konserterna i Skåne 1997 knappast gjorde min skepsis mindre. Tillsammans med Jolie Holland på KB några år senare, AC/DC på Marquee 1976, Sex Pistols i Växjö 1977 och Dag Vag och Ebba Grön på AF 1980 kvalar de in bland de sämsta konserter jag hört.
Rune Häger: 2009-01-24 11:10		Eriksson tycks tro att bara för att man inser att JLL hör till en av stilbildarna inom 50-talsrocken, så spelar man hans gamla plattor dagligen. Själv spelar jag mycket sällan, nästan aldrig, mina plattor med 50-talsrock. Men det är kul att ha dem i samlingen. När jag diskuterar JLLs roll inom rockmusiken, så gör jag det naturligtvis ur ett historiskt perspektiv. Alltså hur han lät och vad han hade för betydelse i jämförelse med sina kolleger i mitten av 1950-talet. Och han var en bondgrabb som både spelade piano och sjöng på ett sätt som stod ut i konkurrensen. Detta är historia. Ingen behöver orka med hans plattor »en bit upp i livet« för att inse hans roll. Och om argumenten inte är »särskilt intressanta« så är de i alla fall mer adekvata än att prata om »runkande gossar«. Kan Eriksson kanske förtydliga vad han menar med sitt exempel?
Magnus Eriksson: 2009-01-24 11:59		Om en kritiker, som Häger, ständigt framhåller Jerry Lee Lewis storhet, vill jag ha mer övertygande argument än att Jerry Lee Lewis haft betydelse för rockmusikens vidare utveckling. Det är historia, inte en musikalisk beskrivning eller en värdering grundad i musikaliska intryck. Den kritiska verksamhetens trovärdighet står och faller med vår förmåga att verbalisera musiken och de intryck den gör, liksom att motivera, förankra och begripliggöra våra värderingar. Att då blott tala om betydelse innebär en flykt. I litteraturhistorien vimlar det av författare som haft betydelse för andra utan att själva vara särskilt bra, det är rimligtvis samma sak i musikhistorien. Men om Häger vill slå om från musikkritik till en mer akademiskt förankard musikhistorisk kartläggning, så gärna för mig. Jag skrev att det eviga tjafset om att Jerry Lee Lewis storhet delvis ligger i hans sexuellt laddade utspel gör honom till ett identifikationsobjekt för runkande gossar. På vad sätt var den beskrivningen icke »adekvat[a]«, för att låna ett ord (från Häger) jag alltid tyckt låtit lite löjligt? Som argument ligger det sexuella utspelet för övrigt nära Hägers idé om att rebellattityden är central för definitionen av rock und roll. Även där handlar det om en attityd som närmast projiceras på musiken. Det argumentet gör Jerry Lee Lewis till ett idnetifikationsobjekt för gossar som inte vuxit ifrån sitt fadersuppror.
Rune Häger: 2009-01-24 13:18		För alla som har tröttnat på den här allt mer självbelåtna diskussionen, kan jag rekommendera följande böcker om Jerry Lee Lewis. Jag garanterar att de ger ofantligt mycket mer insikt om hans musik och hans bakgrund, än vad som kommer fram i Erikssons och mitt akademiska runkande. Nick Tosches »Hellfire - The Jerry Lee Lewis Story« Jimmy Guterman »Rockin´ My Life Away« Myra Lewis/Murray Silver »Great Balls of Fire - The True Story of Jerry Lee Lewis« Charles White »Killer - The Baddest Rock Memoir Ever« Försök framför allt att få tag i Nick Tosches bok!
Per magnusson: 2009-01-24 13:46		Nick Tosches utmärkta bok »Hellfire« finns t o m översatt till svenska under titeln »Skärseld: berättelse om Jerry Lee Lewis«. Finns på Bokus för 153 kronor. Det var länge sedan jag läste Tosches bok, men minns den som en spännande, rolig och underhållande biografi över - vid sidan av Gene Vincent - en av de absolut största inom rock & roll.
Magnus Eriksson: 2009-01-24 14:39		Ursäkta, men jag vet inte hur Hägers sexvanor ser ut. För egen del kan jag bara försäkra att min önskan att få höra varför Jerry Lee Lewis är så bra inte har någon sexuell innebörd. Det är också typiskt att Häger vill hoppa av när han avkrävs argument för en ståndpunkt eller ett uns av kritisk reflektion kring sin egen roll som kritiker. På alla andra kritiska områden (litteratur, bildkonst, secenkonst, jazz etc) är det en självklarhet att frågor som den här diskuteras, liksom att förutsättningarna för kritiken diskuteras. Men hos rock- och popkritiker är kritisk reflektion ett anatema. Då är det mycket fräckare att ta till några runda ord för att slippa debatten. Jag skräms fortfarande av den antiintellektualismen och det närmast fascistiska föraktet för all problematisering.
Rune Häger: 2009-01-24 14:56		Jösses... Det är ju bara att läsa den här tråden från början, så ser man vem det är som tycker det är fräckt att ta till runda ord... Och jag har inte hoppat av. Men jag står inte ut med den enorma självupptagenhet och den egofixering som gör varje inlägg från Eriksson till närmast grönköpinska betraktelser. Det handlade om listor över några artister i rockmusikens barndom och nu handlar det om antiintellekt och fascism. Hur mår du, egentligen?
Magnus Eriksson: 2009-01-24 15:00		Tack, jag mår på det hela taget ganska bra. Det runda ord jag använde var för att beskriva vad ett visst argument reducerar musiken till. Du använde samma ord om debatten som sådan. Det är långt värre. Att diskussionen trissats upp beror vad jag kan se på din ovilja att förklara varför Jerry Lee Lewis musik är bra. Skälet till att jag bad dig om detta var att du underkände bland annat Peters lista för att Jerry Lee inte var med. Den var inte »seriös« gubevars! För egen del är jag övertygad om att musik, liksom all annan konst, är mycket mer än attityd och komparativ betydelse. Att jämföras med Grönköping är för övrigt en ära. Jag är rörd över att Häger visar mig den uppskattningen.
Lista ämnen | Föregående sida | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg